Jag drog mig för det in i det sista. Ingen lust, absolut noll motivation. Tråååkväder, höstigt, blåsigt, duggregn.. Absolut inte sugen att springa 21 km helt själv, ingen nummerlapp, ingen publik, ingen målgång, inga skyltar, inga hejarop, inget stöd.. bara jag o hösten.. blää. vill inte..
den 11.e september kom dagen för loppet, nää jag är seg, trött, orkar inte, är jag inte lite förkyld ändå.. jag har ju på mig ända till den 19e jag måste inte idag.. den 12e passerade snabbt förbi. sen var det jobbevecka och på vardagarna har jag svårt att hinna med så långa pass.. på torsdagen sken solen och jag tänkte för en sekund att jag skulle ta en långlunch i kombo med friskvårdstimme och köra.. men latmasken bet mig i rumpan och motivationen var noll..
sen kom helgen och jag insåg att om jag ska så måste jag nu för sen är det för sent.
Jag laddade med bra frukost och bytte om. Hela tiden en seg, tung, trött och väldigt omotiverad känsla i hela kroppen. 9 grader och duggregnet gjorde ju helt klart inte saken bättre.
Äh va fan jag går ut o springer en runda allafall. Kliver jag av så kliver jag av, jag kommer aldrig orka hela det vet jag men ett vanligt träningspass iallafall..
Jag gav mig av. Första 2 km hade jag lust att redan vända, men så kom jag in i nån rätt skön långpasslunk ändå och kilometrarna tickade på i rätt jämn fart mellan 7.25-7.40. Efter en mil kände jag för första gången att ja det kanske är möjligt ändå, jag kanske orkar! Så istället för att korta av runda hemåt valde jag långa vägen. Bara mala på. Fortsatt jämnt tempo och inga dippar fram till 15. Hoppet steg, kanske kanske ändå! Sen sa det pang och det kändes som att springa in i en vägg. klockan pep 17 km.. jävlar det är ju hela 4 kvar! Men samtidigt "bara" 4 kvar. Inte kan jag gå hem med 4 km kvar.. nänä nu gäller det att plocka fram pannbenet och visa vad du går för Jossan. En förbipasserande tittade konstigt på mig och jag insåg att jag sagt det högt :)
Fnissade lite och det gav mig energi, nog fasen ska jag ta mig i mål. Jag försökte föreställa mig att jag just svängt av Avenyn och följde den blå linjen, lite trixigt sista kilometerna innan jag kom in i Slottsskogen igen. Men det är bara att gasa nu, hej o hå. Inte direkt ont nånstans och det känns inte som det är benen som tar emot, det är orken. Jag är tom på energi helt enkelt. Eftersom jag i princip hade bestämt mig från börjat för att kliva av så hade jag inte direkt med mig så mycket. En redbull och en gainomax. Men de var slut sen länge. Bara bita ihop, en fot framför den andra. Klockan pep 20, gahhhh jag dööör vrålade jag när jag sprang förbi vårt hus och min make och barnen stod o hejade. De trodde jag skulle gå i mål nu, "jag måste springa lilla varvet först" ropade jag och sprang förbi dem. Lilla varvet hemmavid som är en km. Det kändes längre än någonsin men till slut var jag utanför vårt hus igen och stängde av klockan. 21,2 km
Jag gjorde det!!! Jag gjorde det faktiskt!! Helt på egen hand.
och tiden blev en överraskning.
2.39
Jag snittade 7.31 tempo i 21 kilometer. Det kan jag inte vara annat än supernöjd med!
Det är min snabbaste halvmara sen 2013.
Sååå skönt att ha det gjort. Lyckades ladda över garminfilen till RaceOne appen och fick ett officiellt resultat. Hurra du genomförde Göteborgsvarvet 2021
Men jag säger bara en sak, det ska dröja läääänge innan jag springer 21 km ensam igen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar