Stockholm Marathon 2009

Ja vad säger man.. jag vet inte hur jag med ord ska beskriva hur imponerad jag är av alla tappra löpare som sprang i värmen i lördags.

Jag och Liv åkte in till Östermalms IP och mötte upp IF Linnéagänget, vi peppade och hejade allt vi kunde. Jag kände stämningen när jag såg alla löparklädda människor med nummerlappar runt mig blev hela jag full i spring, jag vill också!!!

Jag fick en påse med grejor som Linda ville ha,lite till första varvet, lite till andra, fick ett par gel av Mia ifall hon skulle behöva lite extra.
Vi kom överrens om att vi skulle stå vid stadshuset båda varven, precis före bron. Så efter att ha peppat så mycket vi kunde drog vi ditåt. Vi hade gott om tid innan starten skulle gå så vi promenenerade hela vägen, det var rätt skönt, men varmt, tur vi hade vatten med oss.

Framme vid stadshuset hann vi hitta vår plats, äta en glass och bara relaxa lite innan vi såg eliten komma springande, attans vad snabba dom är. Vi var med och hejade på täten och skrek allt vi kunde för att heja på dem i värmen.

Sen började vårt jobb på riktigt när det började rulla in mer och mer folk, så fort vi såg en Linnéalöpare så skrek och klappade vi allt vi kunde, heja IF LINNEA klapp klapp klapp, kom igen IF LINNEA, klapp klapp klapp..
Jag ska pinsamt nog erkänna att jag inte vet vad alla i klubben heter så därför kändes det bra att kunna ropa IF Linnea istället för att skämma ut sig med att ropa fel namn till vissa..

Men jag hoppas att alla underbara tappert kämpande Linnéaner kände sig lite peppade iallafall. Allan såg oförskämt pigg ut på första varvet, och ropade tillbaka.

Vi såg Karin komma och jag skrek allt jag kunde men hon såg så fokuserad ut, och sen såg jag att det inte stod rätt till med henne, hon gick en bit över bron och skakade på huvudet det såg ut som hon gick och svor eller grät, såg nästan ut som hon vinglade lite.. jag var på väg fram till henne för att se hur det var med henne, men tappade bort henne i folkvimlet så jag antog att hon börjat springa igen..

Helena vinkade, log och skrattade åt oss när hon kom på pigga ben och satte fart över bron, en otroligt fokuserad Fredrika sprang förbi utan att vare sig se eller höra oss :)
Det strömmade på med folk och jag tror vi lyckades peppa på nästan alla Linnéaner första varvet.. utom just Linda, vi stod där redo med en nötcreme, en flaska vatten och en sportdricka.. folket strömmade förbi, vi hejade och peppade, men var är Linda..
När det gått två timmar sen start var vi riktigt oroliga, såhär lång tid ska hon inte ta på sig att komma hit.. tänk om det hänt nåt i värmen, tänk om hon fått astma, tänk om hon svimmat, tänk om...

vi hade planerat att gå och äta mellan första och andra varvet eftersom vi hade lite tid däremellan. Men vi vågade ju inte gå därifrån.. tänk om hon skulle komma linkandes och vi inte var kvar.. fältet började tunnas ut och fortfarande ingen Linda, när det gått två timmar och en kvart så ringde hon.. "jag måste missat er, jag har passerat halvmaran nu"... puh då kunde vi andas ut.. attans vad snabb hon var, ta inte ut dig i värmennu sa jag innan vi la på..

Vi hann precis käka och se eliten komma på andra varvet innan det var dags att börja heja igen. IF Linnea, fy fan vad ni är bra.. Rebecca såg så fräsch ut när hon kom tidigt på andra varvet, hon måste fått en riktigt bra tid.
De flesta klubbkompisarna hejade tillbaka och såg ut att vara vid gott mod även andra varvet, trots värmen som måste ha plågat dem.

Mia såg jättepigg ut och skakade glatt på huvudet när jag frågade om hon skulle ha sin Gel.

Jag var fräck nog att då ge bort den till Rikard, min kollega som såg så otroligt trött och sliten ut när han kom på andra varvet så jag tyckte han behövde den.

Vi hejade vidare och peppade alla duktiga löpare så gott vi kunde. Tyvärr såg vi ingen Karin på andra varvet och jag misstänkte att hon varit tvungen att bryta då hon inte såg ut att må bra på första varvet, mycket tråkigt då hon har tränat så hårt inför det här. Men det kan hända även den bästa Karin, du kommer igen, det kommer fler lopp! Massa kramar till dig!

Linda såg oss på lång väg på andra varvet och sprang med lätta steg och ett stort leende emot oss och såg ju knappt ansträngd ut. Hon tog sig till och med tid att stanna nån minut och tjattra lite. Fick sina grejor och sprang vidare. I samma veva kom även Helena förbi. Hon såg tröttare ut nu på andra men hejade tillbaka.
Jag och Liv begav oss upp till Stadion och hann se både Helena och Linda springa över mållinjen. Det var verkligen kul!!

Vilken dag, vilken upplevelse, vilken stämning.

Jag tänkte att folk var idioter som sprang i denna värmen.. men samtidigt känner jag en inre längtan som gror.. när vi stod innan med hela gänget och peppade, då kände jag den.. när vi stod nedanför stadshuset och såg tusentals tusentals fötter springa förbi, då kände jag den.. när vi skrek på klubbkamraterna och fick glada leenden och hejarop tillbaka då kände jag den.. När vi stod på läktaren på stadion och såg dem springa i mål, såg de glada, lättade minerna, såg händer som lyftes till skyarna, såg tårarna och svetten rinna ... då kände jag den defintivt.. längtan..
jag vill också vara en idiot... eller jag menar, marathonlöpare.. :)
nån dag vill jag också korsta mållinjen och känna marathonkänslan..

För bara två veckor sedan upplevde jag min första halvmarathon och det var stort.. men redan nu känner jag suget efter nåt större...

Stort tack alla härligt kämpande IF Linnéalöpare, för att jag fick ta del av erat marathon, för att jag fick ha den stora äran att heja på er alla söders hjältar!
Och stort grattis till alla er som sprang runt i värmen. och stor kram till er som tvingades bryta, ni kämpade tappert. Ni är guld värda allihopa!!