Mitt göteborgsvarv! Mitt första halvmarathon!

Jaha, hur beskriver man det här då.. ? det är så svårt, det är så mycket känslor så jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Detta kommer låta väldigt egocentriskt men det struntar jag i :)

Jag kan bara säga att jag är så sjukt jäkla nöjd och stolt över mig själv.

Jag! feta plufsiga jag som aldrig varit någon idrottare, som alltid blev sist vald på gympan för jag inte orkade nåt, jag som för ett par år sen hade en övervikt på nästan 40 kilo. Jag som för två år sen började jogga ett par knaggliga kilometer, jag som för ett år sen med nöd och näppe kunde jogga en mil.. jag.. jag har sprungit en halvmaratahon!!! Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det..

Jag känner mig så stolt över mig själv, för att jag inte gav upp, jag stannade inte någonstanns, jag gick ingenting, inte ens över de fasade broarna, tvärtom la jag här i den högre växeln och susade upp för krönet..

Det började väl inte så jättebra med att min pappa ringer kvällen innan och berättar att min farmor gått bort.. jag blir naturligtvis jätteledsen och jag frågar om han vill att jag kommer dit på en gång.. han svarar att han tycker jag ska springa först, spring för farmor och kom sen på söndag..
Och det gjorde jag, sprang för farmor alltså.. hon fanns med mig hela vägen och när det kändes som allra jobbigast tänkte jag på de lyckliga stunder med farmor när jag var barn och då var det som jag fick extra kraft och benen sprang på av sig själva..

Mötte upp Linnéagänget på centralen på morgonen och tågresan ner kändes sådär, jag var ledsen för min farmor, jag hade ont i huvudet och var krasslig i halsen, inte världens bästa uppladdning kanske, men jag åt och drack och rycktes med av stämningen på tåget. Hela tåget var ju fullt av löpare!

Väl på plats i Göteborg hade jag och Linda gott om tid innan vår start så vi släppte iväg de andra som var mer stressade till sina starter. Vi strosade runt lite på området, bytte om, lämnade in våra väskor, kollade lite på mässan, massa löparprylar.. Linda fyndade ett par nya skor, sen gick starten för eliten.. och sen såg vi vinnaren gå i mål, och då var det nära.. då var det nära för oss. Kändes lite konstigt att se vinnaren gå i mål och veta att man sen skulle springa samma lopp själv. Vi laddade med massa vatten, russin och bananer. Sen skildes vi åt ett par minuter före start eftersom Linda startade i gruppen bakom mig.

Före loppet:


Jag stod i startfållan och tänkte på all träning jag lagt ner för detta, jag tänkte på min farmor och undrade om hon kunde se mig.. jag tänkte att nu ska jag bara njuta, jag ska springa och ha kul och sen får det gå som det går. I värsta fall får jag väl gå in i mål..

Första 4 km kändes jättejobbiga, det var ryckigt, massa folk, sicksackandes om folk som redan promenerade längs banan. Jag kände att detta kunde bli riktigt jobbigt, det var en del upp och ner längs första biten. Och jag fasade för bron.. den där hemska bron som alla pratat om, jag var beredd på att den kunde ta knäcken av mig..

Efter 4,8 km sprang Linda om mig, hon såg så pigg och fräsch ut och jag skrek åt henne att hon skulle springa för SUB 2.
Sen kom bron.. jag fasade och var beredd på det värsta, tänkte på västerbropassen med klubben och sköt fram höften och la in en högre växel.. men vad hände nu då.. det var ju inte jobbigt.. innan jag visste orden av var jag uppe på bron och det började gå utför.. utan att jag ens var trött.. nu började jag känna att det var kul.. den långa utförslöpningen var härlig för kroppen, äntligen fick jag igång benen och hittade en bra rytm, på andra sidan spelades musik och mitt humör steg. Nu visste jag ju att det var 7 platta km som väntande så jag ökade lite och det kändes kanon. Jag drack en klunk vid varje station, tog muggen i farten och drack en klunk och slängde resten, tappade på så vis ingen tid eftersom jag inte stannade, och det funkade bra.

Jag malde på och det kändes bara skönt i kroppen, den jobbiga känslan jag hade första fem var som bortblåst. Det rullade på och strax var jag framme vid nästa bro. Jag såg redan på håll att hela högerfilen var knökfull med folk som gick, och det var stoppvarning.. jag tryckte in en dextrosol i munnen, la mig i vänsterfil och hör och häpna spurtade upp över bron.. jag tittade snabbt på garmin och såg att jag lyckades hålla 6.15 tempo i uppförslutet på bron!!!

Jag bara ville inte fastna i den stora massan som gick över bron.. det fanns liksom inte på kartan.. denna bron var dock segare, kändes mycket längre uppför, men belöningen kom i form av ytterligare en skön utförslöpning och jag trodde jag skulle krokna nu efter spurten upp. Men återhämtade mig förvånansvärt bra under utförslöpet och rätt som det var var jag uppe på avenyn.. helt sjukt minns jag att jag tänkte, jag var redan på avenyn då är ju målet inte så långt bort..

Här blev det trängre, och lite mer svårlöpt igen, trixade mig fram och vid vändningen var det skönt att få en svamp att krama över huvudet :)
Dock kändes det här livsfarligt att springa, det kändes som att springa på is. Eftersom jag var så långt bak i startledet så hade väl en 30000 löpare redan passerat, det låg lager på lager med svampar överallt, gick inte att hitta asfalt att sätta fötterna på och jag var nära att halka flertalet gånger, därav tvingades jag sänka farten en bit.

När jag svängde av avenyn började det bli jobbigt igen, jag fick här den största dippen under loppet, höfterna värkte, fötterna var tunga som stenar, men konstigt nog var kondisen med mig, jag kände mig inte trött så. Däremot var kroppen tung och jag fick här tvinga mig själv framåt, det gick inte fort nu. Men nu började folk på sidorna skrika att det inte var långt kvar, du är snart i mål, ta i nu sista, heja heja.. tusen tack till alla åskådare som orkade stå kvar och heja även på sniglar som mig.. det gav en kick att fortsätta och jag minns inte så mycket av sista biten förrän jag kom in i parken och såg stadion..

när jag sprang in på stadion så började hela kroppen skaka, jag kände mig helt euforsik, det var som jag flög fram, jag kan inte beskriva det, jag kände mig så lätt och svävade in i mål och tårarna bara sprutade.. jag gjorde inget för att dölja dem heller jag kände hur jag strålade som en sol och bara log medan tårarna forsade.. kroppen fortsatte av sig själv framåt för att komma ut, jag fick en medalj, jag tog emot den med skakande händer och tryckte den krampaktigt mot bröstet. MIN medalj, mitt halvmarathon. En fotograf skrattade när hon såg mig och började fota mig.. jag måste sett bra fånig ut, svettig, smutsig, med tårarna sprutande och jordens leende och ett krampaktigt tag i en liten metallbit.. men det bjöd jag på.

Jag stod ett par minuter och bara njöt av känslan och allt folket och jag kände att jag höll på att spricka av stolthet.

På tåget på vägen hem satt vi och pratade om loppet och löpning och träning.. det pratades om tiderna.. 1.25, 1,29, 1,40, 1,54, 1,56 gud vad duktiga dom är, mina fantastiska klubbkamrater... men för en gång skull kände jag mig inte avundsjuk, jag kände mig inte sämst, jag kände mig inte utanför.. jag kände mig bara så stolt och glad och jag satt och bara mös hela vägen hem... jag är supernöjd med mina 2.30.16

Efter loppet: