Ragnar Lake Mälaren 2021

 Ja nu är helgen över och jag tänkte försöka beskriva lite hur det varit. 

Kl 6 på lördagsmorgonen stod jag redo med min packning och undrade vad jag gett mig in på och vad som väntade mig och funderade på allt jag trodde mig glömt packa! 

Sen kom en svart blank minibuss glidandes och ut hoppar Kecke och Jonas och sprider sin entusiasm så jag redan där känner att det här kommer bli superkul! Dessa två känner jag sen tidigare men sen blir det idel nya bekantskaper! När vi fått med oss de vi ska drar vi mot starten vid Gripsholms slott. Där möter vi upp vår andra minibuss och alla tio löpare får lite snabbt bekanta sig med varandra innan det är dags för start. Kl 9 beger sig vår första löpare Daniel sig iväg! Vi övriga packar in oss i bilarna och skiljs åt. Vi kommer mötas längs vägen vid de större växlingsplatserna. 

I min bil är vi löpare 1-5

Daniel, Johan, Kecke, Peter och jag. 

Vi drar till plats 2 där vi tar emot vår första hjälte och skickar iväg Johan på sträcka 2. Nu är vi igång. 

Hela kroppen är pirrig, nervös och benen spritter av löpvilja! Allteftersom vi växlar löpare så stiger solen högre o värmen blir påtaglig. När vi släppt iväg Peter på den 4:e sträckan stannar vi o beställer lite mat. Jag behöver få i mig lite innan det är min tur att springa. I kalkylen har vi räknat 1 Tim 52 minuter på Peters 16 km innan min tur. Skönt då hinner jag äta o sjunka maten lite. Men när jag tar första tugga. Av min korv får jag rapport att Peter pinnar på galet snabbt och redan passerat halva sin sträcka!! Jag höll på att sätta i halsen. Nu fick jag bråttom. Kastade i mig korven, bytte tröja, fyllde vattenblåsan gick på toa o begav mig mot min växling. Peter kom in en halvtimme före beräknad tid!!! Galet!! Kvart över ett! 30 grader. Solen stekte obönhörligt! Jag fick slapbandet (stafettpinnen) på armen och gav mig ut på banan. Pigg i hela kroppen och övertaggad, efter all väntan var det äntligen min tur!  Planen var att försöka hålla 7-min tempo. Första km 6.56 check. Andra 6:59 tjohej. Men redan efter två km var jag varm som en rökt lax. Dyngblöt av svett. Huvudet kokade och pulsen var skyhög. Jag sprang längs en landsväg med solen mitt ovanför huvudet. Jag sökte skugga men var ytterst lite att finna. Sippade hela tiden vatten och försökte få ner pulsen lite. Men kroppen var så överhettad så det gick inte. Jag tappade fart och det började kännas omöjligt! Efter 5 km hade jag slutar titta på klockan. Tempot var nu helt oviktigt. Det var bara fokus på att förflytta mig framåt. Jag gick när det blev backe. Fanns ingen mer växel. Kändes bitvis som jag vinglade och jag var yr i huvudet. Vid 6 km började jag känna att det var farligt! Det susade i öronen. Jag var tvungen stanna bara lite. Andades. Fokuserade på att få ner den skyhöga pulsen. Drack mycket. Dränkte min lilla handduk i vatten o la över huvudet. Vet ihop o började jogga igen. 9 kilometer kändes som flera mil men efter ett tag såg jag det orangea tältet därframme o hittade nån form av inre kraft till en en liten spurt. Slet av mig slapbandet och lämnade med glädje ifrån det till nästa löpare. Jag stapplade rakt i famnen på Jonas som tömde en liter vatten över huvudet på mig. Jag ville bara lägga mig ner o däcka.  9,19 km. Snittade 7:49 kände mig Såå långsam. Men blev peppad av lagkamraterna så kände mig ändå nöjd att ha genomfört. Nu hade vår bil ca 4 timmars paus innan vår nästa sträcka. 

Vi drog till Peters sommarstuga där hans föräldrar bjöd på kaffe o vi slappade. Döm om min förvåning och barnsliga glädje då plötsligt glassbilen stannade utanför. Genast inhandlades glass att svalka sig med sen tog vi oss ett dopp i Mälaren. Isande kallt och så skönt att få kyla ner det kokande huvudet. 

Fräscha kläder o sen dags att ge sig mot nästa växlingspunkt. Det var dags att släppa iväg Daniel igen. 

Så förlöpte ett par timmar. Vi åkte runt i bilen. Släppte av och hämtade upp löpare. Fyllde på med mat o dryck o laddade. Kl 23 var det dags för mig igen. Jag hade inte trott jag skulle orka ladda om. Men solen hade sjunkit. Temperaturen var nere på 23-24 grader o ingen gassande sol retades. Jag tog emot slapbandet och satte av. Spran på en grusväg mitt ute i ingenstans. Solens sista strimmor i horisonten, himlen var vackert rosa lila och det var så tyst omkring. Jag hörde mina steg mot gruset och myggen som surrade runt huvudet. Jag njöt av att kunna andas. Fylldes av ren glädje och sprang och log. Såg lampan av en löpare längre fram men i övrigt var det bara jag och naturen. Pannlampans sken svepte på vägen framför mig och jag föll in i en skön lunk. Kilometerna tickade på o jag närmade mig växling. Kroppen fylldes av eufori. Det var så vackert runt mig. Jag blickade ut över fältet på sidan om mig och bara njöt. Tårar kom från ingenstans och det gick som en rysning genom hela kroppen. Benen kändes hur lätta som helst. Jag svävade! Runners high har jag hört talas om och det här måste vara det!! Jag svävade fram och grät o log med hela kroppen! Strax före midnatt spurtade jag in i växlingstältet och bubblade av glädje när lagkamraterna frågade hur det gått 

Andra sträckan klar. 7,5 km  i 7.30 tempo. 

Vi kuskade vidare i nästan en timme och kom fram till köping där vi skulle påbörja får tredje o sista omgång. När kl var nästan ett hade jag fått av mig de svettiga kläderna o på ett par torra mjukisar o tröja. Vi kröp in i bilen för några timmars vila. Inte lätt att hitta bekväm ställning att sova i men lyckades till slut slumra. Kl 03 ringde någons väckarklocka och det var dags att vakna till. 2 timmars vila jag var helt vimmelkantig men nu började det vaknas till 03:30 skulle vi vinka av Daniel och ge oss av i gryningen. En efter en avverkades sträckorna och vid 5 släppte vi iväg Kecke och begav oss till Kregga café. Här hade vi ca 1,5 timmes väntan medan Kecke sprang så vi fick i oss lite frukost och försökte slappna av. Sova gick inte men kroppen fick vara stilla en stund allafall. Sen växlade Kecke och vi begav oss till min sista start. Kl 7:24 gav jag mig ut på min sista sträcka. Trött o seg i kroppen men glad o pigg i sinnet. Det var 23-24 grader och solen Var på väg högt upp. Men denna sträcka gick delvis genom skogen så jag fick skugga. Jag hade inte energi till att springa snabbt men lyckades hålla ganska jämn fart. En hel del backar men bara bita ihop. Det här är det sista du gör sen är det vila! Med ett stort vrål spurtade jag in i växlingstältet strax efter åtta. Och lättnaden spred sig i kroppen. Klar!!!! Jag grejade mina tre sträckor. Tröttheten sköljde över mig och jag var helt vimmelkantig. Vi var i Bålsta nu. Här fanns duschar så man kunde bli av med svett o vägdamm o sen begav vi oss mot målet på Drottningholm! Vi var på plats vid halv elva och nu blev det lång väntan. Vi hittade skuggade under ett träd. Det märktes att vi var trötta. Vi var tystlåtna och gick in i oss själva. Tror de flesta somnade :) själv lyckades jag inte somna men det var skönt att få slappa o återhämta. Vi fick rapport om att Jonas var iväg på sista sträckan och då började vi peppa till igen. Efter mer än ett dygn var det äntligen dags att springa i mål! Jonas kom kämpandes i värmen. Jag och Emil mötte upp honom o joggade några hundra meter tillsammans med vår sista kämpe! Illröd och svärandes :) precis innan mål mötte de andra upp och tillsammans sprang vi alla tio över mållinjen. Eller ja inte Jonas. Han fick nåt tokryck och spurtade rakt in i mål o kraschade! Målfoto. Medalj och hamburgare. Massa glada utrop! Yes vi klarade det. Fy fan vad vi är bra! Har inte sett officiella tiden än men vi gissar på strax under 29 timmar. 

Vi delade upp oss i bilarna o begav oss hemåt. Nu var det massa mixade känslor. Trötta. Glada. Lättade. Och så lite ledsamt att det var över nu. Jag mötte en bunt okända löpare igår och åkte hem idag med fler nya vänner! 

Efter att ha delat minibuss blod svett o tårar i ett dygn kommer man varandra ganska nära. 

Jag klev av bilen hemma. Tog min packning. Vinkade hej då och återvände till verkligheten. Ragnar-bubblan är över för i år. Jag har fått blodad tand. Så sjukt jobbigt. Galet varmt. Ont överallt. Såå trött. Men så sjukt roligt alltsammans!! Vi måste göra om det nästa år!! För ”We are ragnarians together we can”