Göteborgsvarvet!
Jag kände egentligen på tåget ner att jag inte skulle fullfölja.
Jag har inte sprungit ett enda långpass på två år, varit gravid, fött en son, ammat, försökt börja springa igen. Har sprungit mest 5-7 km, har 3 pass på en mil och ett endaste pass på 13,5 km Så jag är absolut inte tränad för en halvmara och trodde nog att jag skulle kliva av.
Men jag är för jävla envis för det :)
Lyckades springa första 15 och därmed längsta passet på två år, sen sista 6 blev det mest gång, lyckades jogga lite korta sträckor då o då men kroppen totalstrejkade när jag försökte springa. Det gick bara inte. Hur mycket jag än försökte så ville benen inte lyda. Jag kämpade på för att hålla någolunda gångtempo och försökte jogga bitvis.
Så nära att kliva av vid 18, hela kroppen värkte och skrek, men tänkte att fan, om jag har kommit såhär långt så kan jag lika gärna linka in i mål. Eftersom jag ändå var så långsam så spelade tiden ingen roll längre.
Jag fick min medalj och är glad för det.
Nu vill jag att polleneländed ska ta slut nångång så att jag kan komma igång o springa ordentligt, nästa mål är Stockholm halvmara i september och då vill jag minsan kunna springa hela vägen!
Jag kände egentligen på tåget ner att jag inte skulle fullfölja.
Jag har inte sprungit ett enda långpass på två år, varit gravid, fött en son, ammat, försökt börja springa igen. Har sprungit mest 5-7 km, har 3 pass på en mil och ett endaste pass på 13,5 km Så jag är absolut inte tränad för en halvmara och trodde nog att jag skulle kliva av.
Men jag är för jävla envis för det :)
Lyckades springa första 15 och därmed längsta passet på två år, sen sista 6 blev det mest gång, lyckades jogga lite korta sträckor då o då men kroppen totalstrejkade när jag försökte springa. Det gick bara inte. Hur mycket jag än försökte så ville benen inte lyda. Jag kämpade på för att hålla någolunda gångtempo och försökte jogga bitvis.
Så nära att kliva av vid 18, hela kroppen värkte och skrek, men tänkte att fan, om jag har kommit såhär långt så kan jag lika gärna linka in i mål. Eftersom jag ändå var så långsam så spelade tiden ingen roll längre.
Jag fick min medalj och är glad för det.
Nu vill jag att polleneländed ska ta slut nångång så att jag kan komma igång o springa ordentligt, nästa mål är Stockholm halvmara i september och då vill jag minsan kunna springa hela vägen!
1 kommentar:
Bra kämpat! Härligt att du krigade vidare istället för att gå av. Sånt bygger mentalitet!
Jag har skrivit lite om mitt eget Göteborgsvarv här: http://johansmtb.blogspot.se/2016/05/mitt-forsta-goteborgsvarv.html?m=1
Ladda inför nästa år så kan du ta din revansch! :)
Skicka en kommentar