Stockholm Ultra och typ sommarens varmaste dag!
Huvaligen! Helt klart det jobbigaste jag någonsin gjort!
Solen stekte och det var runt 28 grader varmt har hört.. och det märktes.
Jag hade en plan som skulle ta mig i mål på 6:30 Men den föll redan på första varvet då jag var tvungen att redan från början anpassa farten till värmen.
Efter 30 km kände jag att jag egentligen ville bryta. Jag hade nästan ingen energi, det var galet varmt, jag var så trött och det gick så sakta så jag kände att mitt mål var låångt borta så jag kunde lika gärna bryta.
Men så kom tävlingsjävulen över mig och jag plockade fram mitt pannben. Jag tänkte att jag har ju faktiskt 7,5 timme på mig att ta mig runt innan de stänger målet, so what om det tar det då, så länge jag inte har medicinsk anledning att bryta så ska jag kämpa till sista svettdroppen! Så jag gnetade på. Det gick sakta, det var tungt, det var varmt och kroppen började värka. Men leended satt hela vägen runt. Jag fick många kommentarer om att jag såg så glad ut trots att jag kämpade så hårt.
Det var gott om funktionärer och publik som hejade på.
Jag blev varvad av elitlöparna vid flera tillfällen! Häftigt att se dem komma flygande förbi och försvinna!
Efter tredje varvet hade jag krampkänningar i höger vad. Jag stannade vid depån och bytte strumpor! Tack för att jag var så smart att jag tog kompressionsstrumporna med mig! Bytte till dem o fjärde varvet kändes lite lättare. Femte varvet gick åter segt. Det började kännas oövervinnerligt! Men hela tiden hejade publiken på och jag sa åt mig själv att jag inte får bryta!
När jag kom in för min sista varvning kändes det hopplöst, ett helt varv kvar!!! Det gjorde ju inte saken lättare att jag nu såg flertalet 50km löpare gå i mål! Och jag hade ett helt varv kvar!! Men fasen heller. Bit ihop Jossan.
Jag lyckades öka farten något första halvan av andra varvet då man sprang i lite skugga och jag ändå började se slutet, ha ha sista gången jag springer förbi dig ihåliga trädet! Sista gången jag kämpar uppför dig dumma uppförsbacke osv.. Jag fann det roande att prata lite med naturen omkring mig.. nästan så jag blev lite orolig att jag fått solsting! :)
Funktionärerna var så söta och hade sån energi. "Men kämpar du på än"
Ja men nu är det sista gången du ser mig skrattade jag tillbaka! Åhå är det äntligen sista varvet, bra jobbat!
Vid kanalen hade If Linnea en samlingsplats så varje gång jag sprang förbi där så fick jag mängder med pepp! Välbehövligt.
Kääämpa på, över Djurgårdsbron en sista gång och så bara sista biten kvar... nu kan jag se målen och jag hör folket som applåderar. Jag tragglar mig in på målrakan och kan inte hålla emot en tår som tränger fram. Jag gjorde det!! 50 km ! Distansrekord som heter duga! Dessutom i den här värmen! Helt galet!! Men det gick! Det gäller bara att bestämma sig och inte ge upp!!!
7:19 blev tiden förresten.
Man måste vara smått galen för att springa över 7 timmar i stekande sommarvärme!!
Tack alla klubbkamrater som gav mig peppande ord varje gång ni sprang om mig! Och alla ni som stod och hejade runt banan och tog emot mig när jag kom i mål! Ni är fantastiska. IF Linnéa, bästa löparklubben!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar