38 och runners high?

Gårdagens pass blev helt underbart.
Jag tänkte bara springa lite lätt 5-6 km för att testa nya skorna lite.
Men när jag sprungit 5 km kände jag mig bara lagom uppvärmd och det var så skönt att springa så jag tänkte jag tar några till. Det var helt underbart att springa, jag kände ingen press alls utan bara sprang på och njöt av vädret och att röra på mig.
Helt plötsligt hade det gått en mil utan att jag tänkt på det. Och det är inte vanligt kan jag säga, jag brukar tycka att milen är så lång. Men nu bara flöt det på och vips var jag hemma och klockan visade 12,54km.
Riktigt sköna skor, sitter jättebra på foten och det kändes som att flyga :)
Efter 11 km kom jag till Hässelby Slotts backen, och alla ni som sprungit hässelbyloppet vet att den är rätt seg. Varje gång jag har sprungit där har jag fått gå i backen för att komma upp. Nu efter 11km så tänkte jag bara på munchenbacken och då tuffade jag upp lätt som en plätt, behövde inte stanna och pusta utan fortsatte bara springa på lätta fötter efter backen. Vilken känsla det var för mig! Jag kände mig lätt i steget och kände hur hela jag log.. euforisk känsla.. det brände till en tår i ögat och jag darrade som av lyckorus... Runners high kanske ?

Distans: 12,54 km
Tid: 1.25.34
Snitt: 6.49 min/km

Jag fick en sån positiv känsla under det här passet att jag bara sprang och log.

När sen började tänka efter på min utveckling blev jag ganska glad.
Det var länge sen jag försökte maxa på milen och på så vis mäta mina framsteg. Jag har fokuserat på att öka distanserna och samla kilometer. Och det har känts lite som jag inte kommit nånstanns utan bara malt på i samma gamla spår.
Men för ett år sen så var milen väldigt lång. Jag fick pressa mig som attans för att orka, sista kilometrarna var skitlånga och jag mer eller mindre rasade ihop när jag kom fram. Ta Hässelbyloppet förra året t ex. Det sprang jag på 65,5 minuter och jag var helt slut efter, jag hade inte kunnat springa längre.

Sen har vi passet igår. Jag bara sprang och njöt och det kändes inte särskilt jobbigt, jag hamnade i en bekväm lunk och det gjorde inte ont nånstanns. Jag passerade milen på 67 minuter och det kändes lätt. Jag sprang utan problem vidare.
Och jämför jag i min träningsdagbok från förra året så springer jag mycket mer nu än då.
Så visst har jag gjort framsteg även om jag inte ser dem i form av resultat på milen.
Mycket positiv känsla just nu och motivationen på topp igen!