Hässelbyloppet

Eftersom jag inte kunnat träna på riktigt sen halvmaran på grund av problem med både benhinna, häl och förkylning så hade jag bara ett mål med Hässelbyloppet. Att kunna springa utan smärta, att ha roligt och att peppa på löparkamraterna.
Det gick jättebra, det blev en härlig dag.

Mötte upp Elin och vi gick till startområdet för att heja och peppa på de som skulle starta tidigare än oss. Eftersom vi startade i sista grupp så hann vi hem och gå på toa och lägga av oss överdragskläderna innan starten gick.

Första tre km var lätta, precis som jag mindes från förra året, lätt lutning neråt gjorde att det gick snabbt, lätt och smidigt att springa, vi höll cirka 6.15 tempo och det kändes kanon. 4:e var lite trixig men 5:e lätt och vi passerade halva loppet på nånstanns kring 32 minuter. Kändes kanonbra i benen, jag hade inte ont nånstanns.

Andra halva av banan är lite jobbigare än den första, det lutar uppåt svagt på sina ställen och sen vid 8km ungefär har vi hässelbyslottsbacken. Lång och seg. Men den kändes inte alls lika seg och jobbig i år som jag tyckte förra året. Måste bero på att jag blivit bättre! :)
Precis innan vi kom in på löparbanan för att avsluta loppet stod hela If Linnéas hejarklack och hejade och det var ett öronbedövande jubel så hela jag blev alldelles upprymd, tårögd och så otroligt stolt att få tillhöra denna fantastiska klubb!

I år gjorde jag inte förtidig spurt utan hade krafter kvar inpå banan, ökade sista kurvan och stängde sen av klockan på 1.05.44

Och vet ni vad, jag är supernöjd.
Inte för att det är en särskilt bra tid, men ändå bara en dryg minut sämre än förra året. Och det tycker jag är en ganska bra formkoll med tanke på att jag knappt tränat på en månad, jag har haft skadeproblem och varit förkyld.
Men framförallt för att jag inte var sliten efter, jag hade kunnat ge mycket mer. Men jag hade bestämt mig för att inte göra det, inte riskera att få tillbaka inflammationen i hälen. Inte riskera att behöva ett nytt träningsuppehåll.

Jag hade ett kanonhärligt lopp. Jag och Elin följdes åt hela loppet, småpratade och peppade varandra, vi stannade och drack vid båda kontrollerna. Jag stannade och pillade ur en sten ur skon. Vi tog det lugnt i uppförsbacken. Vi skrattade och det kändes kanon att ha sprungit en mil utan att vara sliten. Det kändes som ett riktigt skönt träningspass!
Inga skavanker efter loppet, inte ont någonstanns.

Nu kan jag äntligen känna mig friskförklarad och börja träna ordentligt igen!


Jag och Elin på väg mot målgång!