Ja i lördags hände det, det jag dragit mig för.. jag sprang hela två mil. TVÅ MIL!!
fatta hur långt det är liksom, och jag sprang det!!! *stolt*
På årets sista långpass sprang jag ju den sträckan också men då stannade vi och fikade och pratade och pausade, så det räknas liksom inte riktigt på samma sätt. På ett lopp kan man ju inte pausa klockan och stanna och fika...
Det är tre veckor kvar till varvet och jag har sprungit hyfsat många pass nu runt 14-15 km men inte längre sammanhängande. I lördags gav jag mig ut i solen med fyllt vätskebälte. Jag ansträngde mig i början för att hålla ner tempot, benen var pigga och ville dra på, men jag bromsade mig lite och la mig i 6.50-tempo för jag hade bestämt att jag ville orka långt.
Första milen flöt på och det kändes bra, pigga ben och flåset hängde med bra. Men det var varmt och vattnet tog slut fortare än beräknat, vid en liten kiosk lyckades jag tjata mig till att få fylla på vattenflaskorna trots att jag inte handlade något, tjurig liten farbror som tyckte att jag gott kunde handla, men jag hade inga pengar med mig utan ville bara fylla lite vatten, vilket jag fick efter lite mutter.
Det rullade på. Vid 13 började jag bli trött, värmen tog ut sin rätt och jag drack upp vattnet.. vid 15 var jag makalöst trött. Jag var väldigt nära att hoppa på tunnelbanan som jag såg lite längre bort.. men nä jag hade ju bestämt mig för att springa långt idag. Så jag lyckades fylla vattenflaskorna ytterligare en gång och bet ihop. Malde på. Fort gick det inte nu, det kändes som en plåga att lyfta benen och det pulsen steg, varmt och solen gassade. Jag tittade på garmin och kände hur humöret sjönk när dem visade 7.20-tempo,.. så långsamt ska jag inte springa.
Försökte öka lite igen och masade mig vidare, inte ge upp, kom igen nu Jossan. Upp med blicken, räta på ryggen, lätta steg... höger, vänster , höger.. kom igen..
Sista 5 km gick väl i varierande långsamma 6.50-7.30 tempo men jag gav inte upp, jag fortsatte, jag stannade inte och jag gick inte, jag höll mig joggandes.
När jag sen beslutade mig för att sluta springa och stannade klockan så stod det ofattbara 20,32 km!! Helt otroligt! Så jäkla trött, varm och ont i hela kroppen, men så stolt och glad. Att jag gjort det, äntligen, jag har sprungit hela två mil!
2.22.50 visade klockan, snittade 7.02 min per km totalt. Med två små korta pauser för att fylla på vattenflaskorna, inte inräknade. Så för att vara rättvis ska väl några minuter till på klockan.. men ändå. Jag gjorde det jag masade mig runt.
Jag tror detta var ett mycket viktigt pass, mentalt sätt. Inför varvet, att veta att jag grejar det, även om det går långsamt så kommer jag greja det, trots värmen och den för mig evighetslånga distansten. Jag orkade hålla min tunga kropp joggandes i två timmar och tjugo minuter!! Heja mig!!
Sen fick jag rapport om att Linda sprungit 4,4 mil i terräng! Fy fan vad hon är bra! Vad vi är bra helt enkelt :)
Distans: 20,32
Tid: 2:22:50
Snitt: 7.02 min/km
ca 20 grader och gassande sol, inte ett moln på himlen för skugga
bra träning inför varvet som också kan bli varmt!
7 kommentarer:
2 mil gjorde dej svettig och härlig,,, ser med iver fram emot vad tre mil gör :D
Bra jobbat, gumman
Det var rolig läsning, Jossan! Supergrattis! Jag tvivlar inte en sekund på att det kommer att gå superbra för dig på varvet - vänta bara :-)
Ett litet tips bara, när du skriver om att halvmaradistansen på årets sista långpass inte kändes på riktigt: som träning gör den det alldeles utmärkt trots pauser. Du tränar nämligen också kroppen att vara ute och aktiv i längre tid. Ett pass som varar säg tre timmar tränar dig på så vis också för framtida ännu längre utmaningar, som marathon - det du! Detta trots att distansen inte blir så lång. Så se inte den sortens pass som förlorade, tvärtom ger de också utmärkt uthållighetsträning :-)
Superhärligt! Grattis!
Fredrika:
tackar, nu känner jag mig lite bättre till mods inför varvet när det gäller distansen.
Och nej självklart ser jag inte pass som sista långpasset som förlorade, absolut inte , det är ju jättebra träning att hålla igång kroppen under så lång tid. Jag bara menade att man inte riktigt kan jämföra med lopp då man inte kan stanna klockan för att fika :)
Snorkfröken:
Stort tack!
Verkligen härlig läsning - det bara osar positiv energi. Fan vad bra du är. Det är så i helskotta grymt att fortsätta mot målet som du satt upp och inte ge upp. Jag är stolt över dig min medlöpare!
Tackar Mia!!!
Grattis! Bra gjort!!
Skicka en kommentar