Premiärmilen 2009

Jag hade laddat för personbästa på milen. Mitt officiella rekord på 1.04.35 skulle ryka lång väg! Jag kände mig stark ett par dagar innan men sen kändes det som allt som kunde gå fel gick fel..

Redan i fredags började jag känna mig lite hängig, lite småtäppt, trött i kroppen, men ignorerade det och försökte tänka positivt. Lördagen bedrevs mest i soffan och vilade, laddade, åt och drack massor.. och ute snöade det i massor :/

Klev upp som planerat vid nio i morse, åt en stadig frukost med gröt och smoothie, smörgås och kaffe, och drack massor. Jag hade planerat in i minsta detalj, när jag skulle äta för att frukosten skulle hinna ner i magen och inte skumpa runt när jag sprang, när jag skulle dricka för att hinna gå på toa en sista gång innan jag skulle bege mig.

sååå vad händer... jo

Jag sitter i soffan i godan ro och ska precis smörja in mina ben , som jag brukar göra innan lopp, tittar på klockan för att se hur jag ligger till i tid. 11.05, skönt då behöver jag inte gå än på 25 minuter för att hinna dit till kl 12, värma upp, möta upp några linneaner och ladda innan start kl 13.

men då klickar nåt till i skallen och jag tittar på klockan en gång till, jo 11.05 men nåt stämmer inte.. vad.. tankarna snurrar och så slår det mig som en blixt... HELVETE jag skulle ju ställt fram klockan till sommartid!!
klockan är alltså 12.05 och starten går om 55 minuter, jag sitter i soffan och är inte ens påklädd!!!

Helt plötsligt är allt i ett helt annat läge.. jag rusar upp, struntar i att smörja benen börjar rota runt, vad ska jag ha på mig? var ligger kläderna, var är min garmin? var är mitt druvsocker??? gaaaaaaaaah.. stressa stressa och på med allt och så iväg, höll på att glömma nummerlappen i farten.. och så ut.. jag hade tänkt att promenera i rask takt till universitetet som lite uppvärmningen men det hinner jag ju inte nu så eh väntar på bussen upp till tekniska för att ta tuben är tanken.. 3 minuter står det på tavlan, det går fem.. men det kommer ingen buss... fan fan fan..

ser på klockan.. den är snart halv ett!!! börjar leta taxi, inte en enda taxibil så långt ögat kan nå.. så jag börjar springa.. rushar upp till tekniska så fort jag kan.. blir toksvettig och sträcker mig i låret då jag inte värmt upp.. rusar ner i tunnelbanan och åker till universitetet, möter där upp älsklingen som lugnar ner mig något och halvrusar mot startplatsen. Och inser att jag bara MÅSTE gå och kissa innan start.. jag hade ju räknat ut att jag skulle hinna kissa för jag skulle ju ha en timme till på mig.. nu har jag laddat hela morgonen med dricka och den måste ut... tio i ett står jag i kön till bajamajorna och är hur nervös och uppe i varv som helst. Klämmer på mitt onda lår, hoppar upp och ner av kissnödigheten, är toksvettig av rushen till tåget, kall och hjärtat slår i hundranittio i ren stress och panik... hinner precis in och kissa och få hjälp på med nummerlappen och så hamnar jag på nåt sätt i startfållan och startskottet går.. PANG!

Vad gör jag nu då? ja det är väl bara att springa då.. känns hur ofokuserat som helst.. första två går dock i 5.50 tempo, bra öppning helt klart, men illamåendet sköljer över mig i vågor, frukosten som inte hunnit sjunka ordentligt åker upp och ner.. försöker dricka lite vid första kontrollen men det kommer upp lika fort som jag svalde, så bara att glömma. Springer på. Efter 3 km börjar leran.. klafs klafs, blöt om fötterna, stora vattenpölar och lergropar längs banan, det blir köbildning på vissa ställen då folk saktar ner och går för att inte skvätta ner sig eller halka.. vilket innebär att tempot sjunker, jag inser redan här att PB är bara att glömma.
Nånstanns där vid 2km klappar Pia mig på axeln och säger hej och att hon ska haka på sin syrra som springer snabbare så jag ser henne springa iväg framför mig och tänker att jag inte ska försöka haka, det går för fort men kul att säga hej iallafall!

Jag försöker hitta en bra rytm, försöker hålla illamåendet borta och koncenterar mig på att inte halka. klafs klafs i leran och farten sänks. Ligger runt 6.30 men det känns ändå ok, idag gör det det. Tänker att målet får bli att ta mig runt i 6.30 tempo. Precis innan varvningen står min raring och jag unnar mig stanna till en sekund för en snabb puss i förbifarten..

Vid 6 km hinner jag upp Pia som tappat det snabba sällskapet, jag klappar henne på axeln och säger att nu kör vi på sista biten. Hon ser ut att ha det lite tungt nu, jag bjussar på en dextrosol och det verkar ge ny energi.
Hon verkar lite piggare än mig för hon hamnar framför mig och jag tar rygg. Bra att ha någon därfram man kan fokusera på. Vid en backe står jag nästan på ändan i leran, saktar ner och sicksackar mig fram.

Nånstanns runt 7 km skriker jag plötsligt till av smärta och är nära sätta mig på rumpen i kletet.. sendrag under foten.. vad fan. kan inget gå rätt idag?
jag måste stanna, stretchar och hoppas det går över.. det gör det och jag springer vidare, vid 8 klagar det stela låret med den lite sträckta muskeln. den vill inte mer nu.... men det vill jag. Masserar den lite snabbt och springer vidare, klafs klafs i leran.. andra varvet är lerigare än det första, upptrampat av tusentals fötter..

Men överallt står funktionärer och hejar det ger hopp, det känns bra, det ger en kick. Vid 9 km bestämmer jag mig för att lämna det redan tunga 6.30 tempot och pressar ner mig runt 6.00 håller det tills det är ett par hundra kvar till mål. Då ökar jag ännu mer, och mer.. och när jag är inne på upplopsrakan så lägger jag mig jämsides med Pia, och lägger sen in allt jag har på att sprurta om henne och in i mål!!

Där möts jag av en funktionär som ger mig en medalj, kollar min nummerlapp och säger att jag vunnit.. va vadå vunnit jag kom ju typ bland de sista? jag fattade ingenting och höll på att ramla av utmattning. Till slut får han mig att förstå att jag ska gå till löplabbets tält, jag har vunnit på mitt nummer. Så möter upp darlingen och hämtar ut en ryggsäck. Inser att jag i målgångsröran glömt att stänga av min garmin.

Men nu har det officiella resultatet kommit iallafall. 1.05.19
Med tanke på omständigheterna,den bristande uppvärmningen, leran och så vidare så är jag grymt nöjd med den tiden. Jag kapade 5.20 från samma bana förra året. trots att jag då sprang med bättre förutsättningar än idag. Så visst har jag blivit snabbare.

Och nån gång i år ska jag krossa den där jäkla timmen, jag bara ska. Men då en dag med bättre uppladdning än denna :)