Plötsligt händer det!!

Efter min omstart för två veckor sen så har jag kämpat mig ut på otroligt jobbiga rundor i 7-7.30 fart. Benen har varit sega, kroppen tung, löpsteget har känts helt fel och jag har haft svårt med kondisen, stånkat och stönat som ett ånglok och inte fått nåt flyt alls i löpningen.

Därför var mina förväntningar inför Söndagens 10 km i Munchen inte så höga. Min tanke var att få ladda lite löparglädje, känna av den härliga stämningen som brukar infinna sig på lopp och jag skulle bara springa på känsla. Jag ville inte sätta nåt tidsmål eftersom jag tragglat mig fram i lustempo och med nöd o näppe sprungit 5-7 km som max. Men i bakhuvet fanns ändå målet att jag ville orka springa hela vägen, inte behöva stanna och komma in under 1.20 för det kändes som skamgränsen på nåt vis.......

 Men vad händer?!
 Jo jag vaknar kl 7 på söndag morgon och tittar, det är grått och disigt men regnar inte. Jag får i mig en bra frukost och velar lite om vilka kläder jag ska ha på mig. Jag har ju av förståeliga skäl inte hela min löpargear med mig hit till Munchen så bara ett par ombyten att välja på. Men beslutar mig för trekvartstightsen och IF Linnea tshirten. Samt If linnea buffen som jag sätter i pannan! precis innan jag ska gå hemifrån tittar jag ut igen och ser då att det regnar.. så jag vänder om och sliter till mig vindjackan med If linneatryck på såklart :)

Så väl framme vid startplatsen regnar det på och jag känner mig inte så värst laddad. Men börjar känna av stämningen när jag ser alla löparklädda folk. Det är ganska trångt vid starten. Både halvmara och 10 km startar samtidigt och det finns ingen gruppindelning utan det trängs hej vilt vid startlinjen. Jag ställer mig lite vid sidan om när startskottet går väntar jag ytterligare en minut innan jag hoppar in i startfältet som nu börjat tunnas ut lite.

 Så jag passerar startlinjen och trycker igång klockan som jag sedan gömmer under den ärmen på jackan och tittar inte mer på den.
 Jag sätter fart och lägger mig i en liten klunga och benen pinnnar på. Det känns lite stelt men känns ändå mycket bättre än det gjort tidigare i veckan. Ett gott tecken. Vips så passerar vi första km-skylten. Va redan! Tänker jag men vägrar titta på klockan. Den får fortsätta gömma sig i ärmen. Jag känner efter hur kroppen känns.
Benen börjar mjukna upp lite, kroppen känns inte lika tung och trots regnet så börjar en skön känsla sprida sig i kroppen! När jag passerar 2 km så känns det helt galet bra i kroppen! Benen rullar på jag har kommit in i en skön andning och löpsteget känns som det ska!!

Det är som att kroppen helt plötsligt kommer ihåg! Det är ju såhär man ska göra när man springer!!
 Jag känner att farten är betydligt högre än de 7.30 jag sniglat runt i tidigare, men det bekommer mig inte. Visst har jag lite högre puls och andas lite snabbare men jag stånkar inte och framförallt känns det bara bra i kroppen! Det fortsätter regna men det gör inget, det känns lätt att andas och banan är fin. Små cykel och gångvägar runt i Munchens Olympiapark. Här simmar svannarna i dammarna och det är väldigt grönt och frodigt!
Jag springer o ler! Känner mig lite fånig, men jag är SÅ glad. Min kropp funkar igen! Jag kan springa! Och det känns bra! När jag plötsligt passerar 5 km blir jag lite orolig ändå. Har jag gått ut för hårt? Ska jag orka lika mycket till? Men bestämmer mig för att bara fortsätta rulla på så länge det känns bra. Jag har dock ingen aning om hur fort jag sprungit eftersom jag inte tittar på klockan och vid varvningen fanns heller ingen klocka. När jag sen passerar 7 km får jag ytterligare en orostanke! Detta är ju det längsta jag har sprungit sen omstarten. Hur ska kroppen reagera nu när det blir längre?!?
 Jo, den springer vidare som om inget hänt! Helt otroligt. Det fortsätter att kännas skönt. Jag springer och bara njuter, helt underbart! När jag passerar 9 km så börjar jag känna mig lite trött ändå. Men jag ökar lite.

När jag kommer till målområdet är jag ju nästan sugen på att fortsätta ut på ett varv till! Det är en underbar känsla. Men istället så ökar jag lite och gasar in mot målet! Jag gjorde det!! Jag klarade 10 km och jag stannade inte en enda gång. Jag gick ingenting. Jag sänkte knappt farten ens i de små uppförsbackarna. Kroppen bara malde på och det känns kanon! Jag har ingen aning om tiden. Tänker att jag borde ha gjort det på under 1.15, kanske snittade jag 7-tempo? Jag drar nyfiken upp ärmen och blinkar till av förvåning och ett litet glädjetjut kommer ut ur munnen helt oförberett. Folk tittar konstigt på mig!

  1.06.32 jag har ju snittat 6.39-tempo!! OCH jag har sprunigt med negativ split!! Förvisso bara 10 sekunder snabbare andra femman, men ändå! 


Hur jäkla underbart är inte detta!! Det bara hände, bara sådär! Från att ha tragglat och tyckt att 7.20-7.30 tempo har varit asjobbigt till att bara sådär klämma en mil i 6.39!!
 Detta var precis vad jag behövde! Nu är jag verkligen på gång! Nu ska jag börja träna kvalité igen!! Vilken underbar känsla, vilken härlig dag, vilket lopp. Vilken fantastiskt kropp jag har som kan!!
 Åh jag mår så bra just nu så jag bara ler!!