50:34

Nä det är inte min tid på milen (I wish)

Det är den tiden jag förbättrade mig från förra årets mara!!
Det känns otroligt.

Jag kände mig stark i startfållan och tänkte att nog sjutton har jag chans på 5.15 .. men så blev det inte.

Mötte upp Linnéagänget på östermalm innan start, eller delar av dem iallafall, jag var lite sen så flera hade redan hunnit gå iväg till respektive startfållor. Men lite pepp blev det och sen inlämning av väska och den obligatoriska kön till toa innan start.

I startfållan stod jag kände hur känslan steg i kroppen och jag blev mer o mer laddad. När skottet gick kände jag en lättnad, nu äntligen är det dags!
Precis som förra året tog det 6 minuter innan jag kom fram till startlinjen och tryckte igång min garmin. Skillnaden i år var att jag inte var orolig att de 6 minuterna skulle vara avgörande för hurvida jag skulle hinna i mål eller inte :)
Jag var ju lite mer säker på mig själv i år och kände att jag inte skulle behöva springa på marginalerna in i mål.

Trots att det var mycket folk så öppnade det upp sig hyfsat bra på valhallavägen, det gick hyfsat bra att springa på och jag kom snabbt in i ett skönt tempo.
I början gick tiden snabbt och innan jag riktigt hann tänka så var jag på söder hos Linnéastationen. Jäklar vad många de var, säkert 20-30 pers, en kör av röster hejade och det gav en enorm kick.

Jag kikade titt som tätt på mitt armband med km-tider. Jag var lite modig och valde 5-timmars armbandet trots att jag siktade på 5.15
Jag tänkte att jag skulle haka på i 5 timmars tempot så långt jag orkade och sen ha lite marginal ner till 5.15 att sacka på när det började bli tungt. Jag trodde väl att jag skulle klara ca 25 i 5timmarstempot.

Det rullade på bra. Jag höll en lugn och fin andning och lät kroppen rulla på.
Västerbron var fantastisk, jag njöt både uppför och nerför.
Och svisha så var man vid Stadshuet :)
Strax innan stod Maria och hejade i år igen, härligt!
Och vid centralen hörde jag också IF Linnea ropas. Så underbart att bli påhejad längs vägen.
Vid sturegatan hade de ett kommentarstorn och de ropade upp mitt nummer o namn och jag vinkade o log. "Josefine Bonde från IF linnea har massa kraft kvar och springer o ler, härligt att se"

Första varvet flöt på riktigt bra och jag kom upp till stadion. Jag blev inte varvad i år :)
Jag höll ett fortsatt bra tempo när det var dags att svänga ut på djurgården.
Vilken skillnad från förra året. Förra året var jag bland de sista och det var tomt och ödsligt på djurgården, när jag kom till skansen städade de bort banden efter mig.. jag kände mig totalt ensam o sist.

I år däremot låg jag i en klunga löpare och hade folk omkring mig hela tiden, jag tittade bak vid nåt tillfälle o rös av att se det långa bandet med löpare som strömmade bakom mig.
Jag passerade halvmaran på 2.28.30 och det var en minut före tiden på armbandet. Jäklar vad det går bra, tänkte jag, kände mig fortfarande pigg i kroppen. Inte ont nånstanns.
Det rullade på. Manillaskolan, djurgårdsbron och sen var det dags för söder igen.
Jag mindes tillbaka till förra året och jämförde känslan. Då var jag så trött och hade så ont och det gick så sakta.
Nu var jag fortfarande rätt pigg och sprang o log. Helt otrolig skillnad i känsla.
Passerade 31 och låg en halv minut före armbandet. Otroligt att jag lyckats hålla tempot över 3 mil!
Och sen var dom där igen, de underbara supportrarna på söder, söders hjältar i full bemärkelse. Jag fick en flaska cola och mina sista gel och massa pepp om att jag såg stark ut, och jag kände mig stark!
Västerbron andra varvet var så klart segare men det kändes fortfarande roligt och det var skönt att komma ner på andra sidan.
Framme vid stadshuset började det bli lite tungt, km-tiderna sänktes och vid 37 låg jag nästan två minuter efter armbandet. Men jag började känna att det nu var ok att sacka lite eftersom jag började bli rejält trött och benen tunga.
Vid centralen hör jag go Josefine, och så kommer en kollega upp jämsiden och klappar mig på axeln, det ser jättebra ut, du har fin hållning, du håller!!!
Vad glad jag blev, han har peppat mig sista veckorna innan maran och så stod han och hans fru där o hejade på mig. Jättekul.
Torsgatan var jobbig, jag började få ont i ryggen, men kände att jag skulle klara mig under 5.10 om inget inträffade.
Odengatan kändes skön i början men så började det gå nerför en bit precis innan odenplan och då började det nypa i låren. Speciellt det vänstra, varje steg nöp det till det kändes som en analkande kramp. Så när jag passerade 40-mattan bestämde jag mig för att inte trycka på sista 2 som jag egentligen hade tänkt. Jag ville verkligen inte få kramp så nära mål, så istället för att trycka valde jag att ligga kvar o mala på i det tempot jag redan hade. Det var nog bra för jag kände krampen var nära.
Uppe på sturegatan vinkade jag åt tornet allt jag kunde.
"men här kommer Josefine Bonde från If Linnéa igen och hon ler fortfarande" följt av applåder. Det gav mig en adrenalinkick och jag gasade lite upp mot stadion.

In genom valvet och slogs återigen av känslan av storslagenhet, och denna känslan var ännu större i år. Förra året när jag kom in var stadion nästan tom.
I år var det fullt med folk kvar på läktarna och folk jublade och skrek. Jag bara log hela vägen in i mål. Tack Thomas som tog emot mig och passade upp mig med ät och drickbart och varma kläder!!

5.04.20!!!!
Jag är såå nöjd, så glad, så överväldigad att jag klarade det.
Och framförallt nöjd med att jag hade kul hela loppet. Jag sprang och log, jag njöt och behöll den lätta känslan i kroppen ända fram till 35-36 km och då är det inte så konstigt att det börjar kännas tungt och göra lite ont.

vilken otrolig skillnad från förra året, då var hela andra varvet en pina, jag var tvungen att gå på toa för min oroliga mage, jag varvade jogg med gång och mina km tider andra halvan var helt usla.
I år höll jag ett jämnt tempo och jag sprang hela vägen. Jag saktade ner lite vid kontrollerna och drack i farten, men jag behövde inte stanna och gå, inte stanna på toa, inte stanna o vila. Jag sprang hela vägen. I år känner jag mig som en marathonlöpare på riktigt!