Stockholm marathon 2010

Såhär två dagar efter min stora upplevelse tänkte jag försöka få ner lite känslor i ord. Det är svårt. För jag vet inte var jag ska börja egentligen. Det finns så mycket som jag skulle vilja förmedla och dela med mig av.

Sluttiden blev 5.54.54

Inte mycket till marginal men det skiter jag, målet för i år var att ta mig runt och det gjorde jag, Snabb får jag bli en annan gång.

Jag mötte upp Linda vid stadion och vi lämnade in våra överdragskläder och gick sedan till If Linnéa samlingen. Det kändes så underbart att i år få vara del av gruppen på ett helt annat sätt än förra året. Förra året var jag där som support och tittade avundsjukt på alla löparklädda. I år var jag också löparklädd.
"se där, maradags minsan" sa Allan och jag fick massa pepp från alla underbara klubbkamrater. Vi peppade och laddade och vid halv två gick vi in i våra startfållor, jag skildes från de andra och gick längst bak eftersom jag startade i allra sista gruppen. Sista 20 min innan start stod jag och samlade energi, mod och styrka. Jag var nervös, jag var laddad, jag var glad! Jag lyssnade på surret runt om mig och alla som pratade om sina tidsmål. Jag håller med Mark Levengood. Någon frågade honom om hans mål med dagens marathon och han svarar " jo jag tänkte överleva" och det tänker jag med :)

När starten gick kände jag en adrenalinrusch genom kroppen och jag ville bara sticka iväg, som tur var så var det väldigt trångt och det gick inte att sticka iväg. Det tog hela 6 minuter från startskottet tills jag äntligen passerade startlinjen och tryckte igång min garmin.

Men redan en liten bit in på valhallavägen så lättade det och det gick att springa.
det kändes så bra i kroppen och jag kände mig lätt i steget, jag kände mig glad och förväntansfull. Det flöt på och rätt som det var så var jag på söder och Linnéastationen. Här hade jag dessutom rygg på två Linnealöpare. Jag såg tröjorna strax framför mig, vilket ingav mig hopp, jag var inte så långt efter minsan. Jag sög åt mig av all pepp från Maria och gänget som stod och hejade. Benen kändes pigga.
Strax innan västerbron stod Fredrika och hejade. "jossan du ser pigg ut" haha skrattade jag tillbaka, säg det på andra varvet. Men jag kände mig väldigt pigg och västerbron första varvet var inte problem alls, jag behövde inte ens sakta farten, det var inte det minsta jobbigt, jag bara sprang på och det kändes underbart. Jag sprang i solen över bron och njöt av utsikten över vackra stockholm, så härligt!

På andra sidan kantades gatorna av folk och det var en härlig stämning. Innan jag visste ordet av var jag vid stadshuset. Här hade jag min egen privata vätskestation och jag fick mina flaskor i bältet bytta och en vattenflaska jag tog i handen. Underbart!
Jag passerade centralen och sen gick dett rätt snabbt upp till Odengatan och nerför var lätt. Jag passerade Sveavägen och såg min port, men längtade inte det minsta efter att gå hem istället, det var ju skönt att springa ju!

När jag sen närmade mig valhallavägen och såg en massiv folksamling som stod och hejade så misstänkte jag ju att det inte var mig de hejade på, jag vände på huvudet och så en otrolig snabbfoting kom farande i ett hejdundrande tempo. Precis när jag svängde höger in på valhallavägen så svängde han vänster in mot stadion för att gå i mål. Jag blev varvad precis i varvningen :) Jag hörde jublet när han sprang in på stadion, då hade jag hela långa varv 2 kvar.

Svängde ut på djurgården fortfarande med ett leende, men här började magen krångla, den mullrade, bubblade och när den började krampa var jag tvungen att stanna, det var inget att göra åt, strax innan 20 km passeringen fanns en radda toaletter och det var bara att bita i det sura äpplet och ställa sig i kön. Jag var tvungen.
Det kändes surt att se minutrarna rinna iväg men inget att göra åt. Jag förlorade här en 5-6 minuter. Men sen bar det iväg igen och följande 5 kändes rätt bra. Men sen var det dags igen dumma dumma magen, ytterligare ett toastopp ute på djurgården och ytterligare 5 tappade minuter..

När jag sprang över djurgårdsbron tittade jag oroligt på klockan, nu började jag bli orolig för hurvida jag skulle hinna inom 6 timmar eller inte. Mina tankar på 5.30 försvann snabbt i toakön på andra stoppet.

Jag visste att Maria planerade att packa ihop If Linnéastationen på söder kl 18. så jag insåg att jag inte skulle få nåt pepp där eftersom klockan nu var nästan 20 över. Döm då om min förvåning och ofantligt stora glädje när jag hör en kör av människor skrika JOSSAN go go go, jag blir mött av flertalet IFlinnea supportrar, får två muggar vatten och jag blir påhejad som sjutton, jag blev alldelles tårögd, men snälla ni, står ni kvar här och väntar på mig! Helt otroligt. Jag var trött och det gjorde ont i hela kroppen men detta gav energi ska ni veta. STORT TACK!!

Men inte långt efter var det dags igen, magen gav ifrån sig jordens muller och jag fick kramp i magen, sprang nästan dubbelvikt tills jag såg ett par toaletter och det var bara att inse att jag måste.. Så för tredje gången såg jag minutrarna ticka iväg och nu var jag riktig orolig. Fan fan fan, jag har 10 km kvar nu jag Måste hinna, nu när jag kommit såhär långt så ger jag inte upp, jävla mage kom igen nu.
Västerbron andra varvet var tung, men jag höll mig faktiskt joggande och det kändes som jag var den enda i det här läget som gjorde det. Jag joggade över bron och passerade massa gående och det gav mig lite mer energi, jag är inte sist iallafall och jag springer fortfarande om folk.

När det var 7 km kvar kommer Maria(funrun) springades från sidan och peppar mig, hon springer med mig en liten bit och öser peppande ord, jag frågar oroligt om hon tror att jag hinner.. jadå bit ihop, kämpa på, så det gjorde jag.

Vid stadshuset står en orolig trio och väntar.. Thomas, Liv och Joen,de började tro att jag klivit av nånstanns ,jag tar av mig vätskebältet och ber dem ta det. Ryggen värker och det känns som en befrielse att bli av med bältet.Stort tack för att ni fanns här!
Jag tar en flaska i handen och tvingar mig själv vidare. Ni ska veta att jag var såå nära att kliva av här. 6 km kvar till mål och jag är stressad för snart stänger målet. Men fan heller, har jag kommit så här långt så ska jag ta mig i mål. Jag bara ska!

Nu förstår jag vad alla menar när de pratar om pannben, för det är det jag behöver här. Jag plockar fram det allra sista ur mig själv och tvingar min kropp att fortsätta framåt. Det går inte fort, men det går framåt, jag går inte, jag joggar. För springa är nog att ta i att kalla det, men jag håller mig joggandes.
Torsgatan känns oändlig men sen är odengatan där och nu är återigen lite publik som hejar. Snart framme, kom igen, åh vad du är duktig. Precis sånna ord man behöver höra i det här läget.

Till slut är jag nere vid Sveavägen och den här gången tittar jag längtansfullt bort mot min port, benen vill styra vänster mot en dusch och en säng. Men pannbenet säger åt mig att fortsätta rakt fram. Jag passerar 40km mattan och inser att jag faktiskt kommer att klara det, en våg av tårar väller fram, sen biter jag ihop och tänker att jag inte ska ta ut något i förskott, två km är långt i det här läget och både låren och vaderna hotar med kramp i varje steg.

Höger fot, vänster fot, pressa pressa pressa, ja ryggen gör ont, ja benen är som betongklumpar, men det skiter jag i, de ska framåt, framåt, framåt..

Ja nu ser jag det, jag ser tornet på stadion, jag pressar mig upp till valhallavägen, där ser jag Mia, hon ser mig och skriker åt mig att kämpa ända in i kaklet, vilket jag gör, jag biter ihop, svänger in höger om stadion, där står ett gäng och skriker, skynda dig de stänger ju målet nu... fan heller att de stänger innan jag kommer in... samlar alla krafter jag har och när jag springer in genom valvet och känner löparbanorna under fötterna, ja då brister det, hela jag börjar skaka, tårarna sprutar... jag samlar krafter och lyckas öka tempot inne på banan, jag hör speakern nämna mitt namn och hör Linda ropa, kom igen jossan.. jag kämpar mig runt sista kurvan och ökar lite till på rakan. Jag passerar mållinjen, jag gjorde det!!!! Jag gjorde det!!! Jag får en medalj tryckt i händerna, Linda springer ner och slänger sig om mig!!

Jag kan inte fatta det, jag hann!!! Jag har gjort det, 42,2 kilometer.
Linda leder mig och jag går som i en dimma, jag får en vattenflaska, de klipper bort chippet, jag får en tröja tryckt i händerna och det börjar gå upp för mig att jag faktiskt klarade det. Linda ställer upp mig vid en vägg och ser till att jag blir fotad, fortfarande är jag lite dimmig och har inte riktigt landat. Vi letar oss fram till väskorna, jag får på mig lite överdragskläder och Linda frågar om jag vill ha nåt, de har korv, bullar.. nä sa jag, tar upp min medalj och tänker att jag har allt jag vill ha......