Göteborgsvarvet!

Jag hade en plan i huvudet hur jag skulle lägga upp det här loppet och jag hade siktet inställ på 2.20 det vill säga 10 minuter snabbare än förra året. Jag kände att jag hade kapacitet till det eftersom jag tränat mycket mer inför i år än förra året.

Men det gick inte riktigt så.

Som många säkert vet vid det här laget så slog värmen till igår och det blev något av en värmechock för många. När min start gick kl 15.05 var det helt molnfritt och solen ritkigt stekte över Göteborg. Det var också väldigt vindstilla och otroligt hög luftfuktighet. Allt detta gjorde att det var mycket jobbigare att springa i år än förra året. Men jag startade rätt bra och första 5 km gick nästan i planerat tempo allafall. Jag hade tänkt gå ut i 6.40tempo och ligga där hela loppet.

Första fem gick i 6.43 tempo, men jag kände redan efter dessa fem att målet skulle bli väldigt tufft. Det var varmt och kroppen fick jobba hårt hela tiden. Jag såg fram emot första bron och tänkte att det skulle blåsa lite där. Men inte då. Luften stod helt still och uppe på bron stekte solen på ännu mer för där fanns inte minsta skugga.

Nedanför bron på andra sidan stod några privatpersoner med en vattenslang och sprutade på oss, vilket härligt initiativ! Stort tack för det!

Sen var planen att ute på den platta delen på Hisingen försöka öka något och ligga under 6.40 tempo för att ha lite marginal. Men det var bara att glömma. För det första tappade jag ett par sekunder vid varje vätskestation eftersom jag helt enkelt var tvungen att dricka på varje. Tog en mugg gick några steg, drack halva muggen och hällde andra halvan över huvudet för att kyla ner något.

Det kändes som att pulsen var skyhög nästan hela loppet trots den låga farten.
1 mil passerade jag med ett snitt på 6.50 och det kändes ändå ok med tanke på vämen, jag hoppades kunna hålla den farten in i mål. Men det gick bara inte. Jag fick verkligen anstränga mig för att hålla 7.00 tempo och tappade massa tid vid vätskekontrollerna.

Vid 13 km insåg jag att mitt mål var helt ouppnåerligt idag och fick fokusera all kraft på att över huvudet taget ta mig i mål. Jag hade tankar på att bryta men lyckades slå undan dem och bita ihop.

Uppe på andra bron så var det många som kollapsade, det låg folk till höger och vänster helt utslagna och funktionärerna fick jobba hårt med att ta hand om alla. Härifrån och in i mål såg jag minst 1 per km som var utslagen. Så jag var glad att jag ändå kunde fortsätta. Det var läskigt att se folk ligga och skaka i kramp och värmeslag. När jag kom in på avenyn och det svaga upplutet började så slutade jag helt att titta på klockan utan fokuserade bara på att sätta fötterna rätt och hålla kroppen i rörelse.

Jag hörde en tjejröst ropa "heja JOSSAN" och sen lite jubel så det verkade som att några från klubben stod där ? eller ?

Jag vände på huvudet för att försöka se vilka det var men det var rätt mycket folk så jag såg inte vem som ropat.

När det var dags att svänga av avenyn fasade jag lite för kommande parti för det var här jag hade det som jobbigast förra året. Knixigt och uppförslut. Men i år var det tvärtom skönt att svänga av avenyn för här fanns skugga!! Helt underbart.

När jag kom fram till 19km skylten ville jag bara gråta 2 km kvar och kroppen var helt slut i värmen, jag snubblade framåt och fokuserade, jag får inte bryta 2 km innan mål. Kom igen nu bit ihop. Så stod några killar med öl brevid banan och skrek och hejade som tokar. "ni är så jäkla duktiga i värmen, nu förtjänar ni snart en öl". Jag hade faktiskt lite energi att skrika tack tillbaka och sen var jag inne i slottskogen igen och det var bara att mala på.

När jag såg stadion och målet kollade jag på klockan, men va fan, jag har ju faktiskt en liten chans att gå under min tid förra året ändå. Så jag lyckades samla alla krafter sista biten och öka till något som skulle föreställa en spurt in på banorna och in i mål. 2.29.37, jag gick precis under 2.30. Puh jag är i mål. Det enda jag kunde tänka i det ögonblicket var att jag ville lägga mig och jag ville dricka hinkvis med vatten.

Mötte upp syster Malin och Jons familj som stod och hejade. Jon sprang in efter mig och fick 2.35 i sin allra första halvmara. Bra jobbat!
Även Jons kusin sprang sin första halvmara och hon kom in på 2.37. Så otroligt bra jobbat denna varma dag.

Igår efter målgång kunde jag inte riktigt glädja mig åt min prestation ändå. Jag var grymt besviken då jag hade 2.20 som mål och allra minst hade förväntat mig 2.25
Så jag var väl inte jätteglad åt 2.29
Men sen efter att ha pratat med de andra som sprang och läst om hur hettan plockade flera hundra av banan och över 60 till sjukhus så är jag nog rätt glad ändå. Jag tog mig i mål och trots allt på en bättre tid än förra året.

Däremot så är jag nu ännu mer rädd för maran. Om det blir lika varmt så vete tusan om jag kommer starta alltså.... nåväl det är ju hela 13 dagar kvar nu så vi får väl se.