Stockholm Halvmarathon 2009

Foto: Linda Persson

Ja nu är det över, det jag har tränat för hela sommaren. Och jag är både jäkligt missnöjd och otroligt nöjd på samma gång!
Hur går det ihop då? jo jag ska försöka förklara.

Jag är missnöjd med tiden eftersom målet var att komma in under 2.20

Men jag är jäkligt nöjd med min insats och att jag trots allt satte personbästa med 2 och en halv minut.

Vi var laddade, jag stod med Mia och Elin i starten och vi peppade och var på ett strålande humör. Vi satte av och första tre km gick i 6.10 fart, det kändes dock inte för snabbt utan bara bra så jag malde på. Släppte Elin och Mia efter 4 då de började tappa lite fart och jag ville persa. Det flöt på kanonbra, kroppen kändes bra huvudet kändes bra, jag sprang och log. Det var perfekt löparväder. Passerade milen och det kändes fortfarande bra och jag snittade nu 6.30 tempo. Härligt, fortsätter jag såhär så har jag ju 2.20 som i en ask och kanske kan pressa mot 2.15

Jag log mot fotograferna och kände mig stark.

Vid 12 km stod ett Linnéagäng och hejade, det kändes kanon, sen kom vi in på den biten vid gamla stan/slussen där man möter de snabbare löparna. Jag mötte flera Linnéalöpare som var på väg mot målet, jag hejade allt jag kunde och fokuserade sedan på att jag själv hade nästan en mil kvar.

Det flöt på bra och så var jag strax nere på söder. Här började den förbannade benhinnan mola och bränna.. fan tänkte jag, stannade lite snabbt och stretchade och fortsatte sen, men det brände som eld i benet och farten sänktes drastiskt.. fan fan fan jag som ligger så bra till i tid.. vad gör jag nu..
det kändes nu som att jag haltade mer än sprang, varje steg brände i benet som en eld.. försökte stretcha igen med det hjälpte inte.

Vid 15 km var jag nära att kliva av banan så ont gjorde det och eftersom jag tagit ner farten så mycket kändes det på nåt sätt onödigt att springa vidare eftersom jag inte skulle få nån bra tid ändå.. men så såg jag en tjej som bröt benet.. det var riktigt läskigt att se, hon sprang framför mig och helt plötsligt hoppade hon till och haltade in till sidan, hon ställde sig för att stretcha och då hördes ett högljutt knakande och benet ställde sig i en mycket onaturlig vinkel och hon skrek av smärta när hon föll ner på marken.. vi runt om stannade till och skrek efter funktionärer som kom springande.. så jag fortsatte.. tänke på henne, stackars kvinna.. hennes ben gick av.. hon KAN inte fortsätta springa.. Jag har ont i benet visst, men det är helt, jag Kan trots allt.. så jag bet ihop och fortsatte springa ändå trots att det gick sakta.

Sen stod Fredrika där helt plötsligt.. "kom igen jossan du har sprungit 3 mil, detta är ingenting"
Jag ville skrika tillbaka att jag har så jäkla ont så jag vill bara lägga mig ner.. men jag bet ihop och sparade energin till att ta mig framåt och tror att jag fick till ett leende, tack för pepp Fredrika, precis där jag behövde det som mest.

Nu hade tempot sänkts till nånstanns runt 7.20 jag bara kunde inte springa snabbare, och så kom tanto. Här joggade jag och haltade om vartannat men tog mig upp för backen. Sen gick det nerför och då pressade jag upp lite fart igen.

När 3 km återstod kollade jag in klockan och insåg att jag faktiskt hade chans på PB ändå trots den sänkta farten och smärtan i benet. Jag bestämde mig för att ge det ett försök och bet ihop. Lyckades öka farten lite till och när det bara var en km kvar så hörde jag speakern och såg folket och kollade klockan, jo fan det går, det går Jossan kom igen nu. Benet brände som eld men det sket jag i, Jag skulle in under 2.30 fan annars.

När det var 500 meter kvar sprang jag om en kille som gick och hängde med huvudet.
Jag la en hand på hans rygg och klämde fram ett muntert "kom igen nu bara lite lite kvar" "men jag är såå trött" fick han fram och såg upp på mig, jag log mot honom och ryckte lite i hans arm, han började jogga och jag tror han låg snett bakom mig sista biten in i mål, jag var för fokuserad för att se efter.

På upploppet hörde jag mitt namn och såg Linda, Carina och Daniel stå precis innan mållinjen och skrika som galningar, det räckte för att framana den sista energin och flyga in över mållinjen och stanna klockan på 2.27.50
yes jag slog mina 2.30.16 nytt pers med 2.30. Nytt PERS
trots att jag tappade en minut per km sista fem på grund av benet. Jag haltade ur målområdet och mer eller mindre föll i armarna på Linda och Carina.

Smärtsamt värre.
Men det positiva är att jag såhär två dagar efter inte känner nånting i benet. Det måste ju vara ett gott tecken. Jag känner mig oförskämt fräsch och löparsugen bara två dagar efter.

Jag är så nöjd att jag bestämde mig för att fortsätta, att jag tog mig i mål och fick min fina medalj, att jag satte nytt PB trots allt.
Och jag har med mig vetskapen om att jag orkar och att om jag inte fått så jäkla ont i benet kanske hade orkat hålla mitt fina 6.30 tempo och kommit in 5 minuter tidigare...

Totalen känns bra. Kondisen var med mig, huvudet var med mig, det var benet som höll mig tillbaka, och det ska jag se till att ta hand om och jobba med så att jag nästa gång slipper värken, för det är klart att det blir en nästa gång! Och sen är det ju maradags också eller hur ?
Foto: Linda Persson