Premiärhalvan!

 I lördags var det dags för premiärhalvan på Djurgården i Stockholm!

Eftersom jag varit sjuk efter covid och missat över 2 månaders träning så hade jag inga höga ambitioner eller förväntningar. Jag ville bara klara distansen, ta mig i mål och få medaljen och jag visste att det skulle bli tufft. 

Och tufft blev det minsan! Första 5 km gick för snabbt :) men det är som vanligt, jag var pigg, glad och taggad! Så låg tom under 7-tempo. Men så tänkte jag att fan jag har ju ingen press idag så jag låter benen bestämma. Andra femman gick i 7.20 tempo vilket är mer lagom!

Vädret var väldigt omväxlande, mulet, soligt, blåsigt och lite duggregn turades om. 

Första milen försvann rätt snabbt och jag kände mig pigg. 

Men sen gick det ganska snabbt utför och jag märker helt klart av avsaknaden av långpass. Redan efter 13 började tempot sjunka och jag hade svårt att motivera mig. Efter 15 kändes det som att hela kroppen la av. Den ville inte mer. Ingen kraft i benen, ingen styrsel alls i stegen. Det var bara ren vilja som satte fötterna framför varandra och i någolunda styrfart tog mig framåt. 

Sista femman var bara plåga. Hade jag inte varit så envis hade jag klivit av för det var inte roligt. Men jag hade bestämt mig att i mål skulle jag. Kändes ju som att tiden ändå kvittade eftersom detta var ett träningspass inför varvet. Jag behöver distanserna. Så länge jag klarar maxtiden så kör jag på. 

Maxtiden var 3 timmar. Jag kom i mål på 2.45

ingen tid alls att skryta med men jag är ändå glad att jag tog mig i mål. Det visar att jag har kvar min största styrka ändå.. mitt pannben, som gör att jag kan plocka fram det allra sista ur kroppen ändå :)

Ska försöka få några långpass till innan varvet så det förhoppningsvis inte blir lika plågsamt på slutet!