Hässelbyloppet

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är både nöjd och missnöjd. Nöjd med min insats eftersom jag var totalt slut efter och inte kunde ha sprungit snabbare, men missnöjd med resultatet eftersom jag hade högre förväntningar... men men såhär var det iaf.

Solen strålade och det var ett härligt väder. Massa springsugna människor på samma plats och stämningen var på topp. Riktigt härligt!! Jag var superduperladdad och det kändes i kroppen som att det skulle bli ett härligt lopp.

Första fem km gick lekande lätt.
Första på 5.40 jäklar vad snabbt för att vara mig, men kändes inte jobbigt alls, andra på 5.45 inte jobbig den heller, 3:e på 5.50 och fortfarande inte jobbigt, shit tänkte jag, om jag fortsätter såhär så kommer jag under timmen ju.. jag sprang på och det kändes hur skönt och lätt som helst, tappade lite på fjärde och femte och passerade 5 km på precis 30 minuter.
Det är pers på 5 km det och exakt det tempo som krävs för att klara timmen. Nu blev jag ännu mer taggad och kände att jag kunde slå till med ett riktigt bra pers.

Men sen efter Råcksta började det bli jobbigt. Svagt lutande uppför i vad som kändes som en evighet.. det sög totalt musten ur mig och kraften försvann från kroppen.
Nu kände jag att jag gått ut för snabbt i början av loppet. Vid 7 km låg jag bara 30 sekunder snabbare än vad jag gjorde vid 7 på tjejmilen.
Shit vad hände liksom, jag som var flera minuter snabbare vid 5.
Jag försökte fokusera, försökte se målet i huvudet, försökte samla kraften till benen och få dem att röra sig fortare, men det gick inte, hur mycket jag än försökte så ville de inte springa fortare, det fanns ingen ork.
Jag kom in i en ordentlig svacka när jag kom fram till Hässelbyslottsbacken ungefär vid 8km, jag avskyr backar i normala fall och just nu kändes det bara värdelöst, jag var så trött, hade verkligen ingen kraft, tittade på klockan, nu låg jag till och med efter tiden jag hade på tjejmilen. Så nära jag var att ens sluta försöka. Jag skulle ju aldrig orka ta mig i mål på en snabbare tid nu. segade mig uppför backen, vill ta mig upp, måste ta mig upp.

Väl uppe var jag 30 sekunder efter tjejmilentiden. 1,5 km kvar stod en funktionär och sa.. jag var så modfälld, helt slut i kroppen och tiden var sämre än tjejmilen. Hur var det möjligt??
jag tappade precis all motivation. Av nån anledning slutade fötterna att springa och jag gick!!, jag gick!!! vet inte hur länge men säkert en hundra meter iaf.. så mötte jag ett gäng glada killar med medaljerna hängandes runt halsen, skrattande och pratande. de tittade på mig och måste sett hur uppgiven jag såg ut.

"kom igen tjejen, du är snart i mål ju, du får inte gå nu".. på nåt sätt väcktes jag ur min trans och tänkte att vad fan håller jag på med egentligen.
Okej jag kommer få en sämre tid än på tjejmilen, men vad fan, jag tänker väl inte ge upp för det heller. Jag tänker inte svika mina klubbkamrater genom att promenera in i mål med hängande huvud. Nej fy fan, aldrig. Så all kraft ner i benen och rör på er nu då. sneglade på klockan jag låg drygt en minut efter tjejmilentiden. jag passerade 9km och då ökade jag, jag minns jag tänkte att "det är ju bara en km hur svårt kan det vara" och så tänkte jag på Mias ord "ta dig ur komfortzonen, du kommer inte dö"
och ur komfortzonen flög jag. Jag vet inte hur jag lyckades få kraften tillbaka i benen men sista km gick på ren vilja och snabbt gick det. jag tog i allt jag kunde.

Jag kommer upp vid IP och hör hela If Linneas hejarklack skrika och vråla åt mig. På nåt sätt ger det ännu mer kraft och jag trycker på ytterligare. Benen pinnar på och det känns som jag flyger fram, herregud kan jag verkligen springa så här fort.

Får dock ytterligare en dipp när jag rundar IP och inser att jag har hela upploppet kvar inne på banan. Blir tvungen att sakta ner lite då det börjar pipa i lungorna och det börjar svartna för ögonen. Jag får tårar i ögonen när jag inser att det är hela banan kvar, jag som trodde jag var nästan i mål. Stapplar in på banan och fokuserar på målet därframme. Vid tredje kurvan står Thomas och hejar på mig, när han lyfter kameran för att ta kort får jag spel, fan heller att han ska ta kort på mig när jag ser så bedrövlig ut. Jag samlar alla krafter jag har och sätter fart, på sista rakan hör jag återigen Linneaklacken och nu är det bara full fart som gäller.

Jag ger allt jag har, jag ramlar in i mål och det svartnar för ögonen, jag känner tårarna komma och måste bita ihop för att inte släppa ut dem. Jag andas och andas och andas, det känns som jag nästan inte får luft. Måste sätta mig ner.. måste.. och sen är de där allihopa. Thomas, Liv, och Linneatjejerna, alla gratulerar mig och kramar om mig.
Jag tittar på min klocka... attans jag missade att stänga av den i ansträngningen att ta mig i mål. Den tickar vidare... jag vet inte hur det gått.
Känner mig dock nöjd och glad att ha tagit mig i mål.

När den officiella tiden kommer på hemsidan så ser jag 1:04:34
Jag slog tjejmilentiden med 1 sekund. 1 SEKUND!

Det känns helt otroligt, jag låg över en minut efter när jag hade en km kvar. Men jag lyckades spurta in i målet och slå tiden, förvisso bara med en ynka sekund. Men ändå.

I efterhand känns det ändå snörpligt. Jag hade satt för höga mål på mig själv tror jag. Alla hade sagt innan att Hässelbyloppet är så lätt, så platt och snabb bana, du kommer kapa 2-3 minuter lätt. Jag hade förhoppningarna om att komma ner och snudda på timmen faktiskt. Men nu blev det inte så, och det känns snörpligt.
Men jag antar att jag gick ut för hårt. 5 km på 30 min. Så fort springer ju inte jag. Och sen vet jag inte om jag håller med om att det är sååå platt. Visst första fem var platta. Men sen efter råcksta gick det svagt uppför i hur länge som helst. och det var där jag tappade alla krafter. även om det bara är en svag lutning så suger det kraften ur mig.

Vad har jag nu lärt mig av detta? Jo att inte sätta för höga krav på mig själv, att inte gå ut för hårt i början och att jag måste fortsätta träna backar!!

Så jag är både nöjd och missnöjd. Missnöjd med tiden. Men superdupernöjd med att jag lyckades återfå kraften och spurta in i mål och komma ikapp mitt gamla pers fast jag låg en hel minut efter.

Stort tack till IF linneas klack som hejade, jag hoppas att jag inte gjorde er alltför besvikna. Jag vet att ni var många som trodde jag skulle pressa mig ner mot timmen, men jag gjorde mitt bästa.

Och stort tack till Thomas och Liv, för support, för vatten och näsdukar :)