Ja idag var det alltså dags.
Jag och Linda hade bestämt oss för ett lugnt långpass idag och jag måste erkänna jag var lite nervös innan, jag har ju aldrig sprungit längre än milen.
12 km en gång men det var med en paus efter 8km så det var inget sammanhängande.
Så jag var nervös att jag inte skulle orka, att jag skulle sinka Linda och bara känna mig i vägen eller som en bromskloss.
Men jag var ändå väldigt laddad för att ge mig ut och springa.
Vi möttes upp vid stadion och gav iväg därifrån längs valhallavägen ner mot gärdet.
Vi var överens om att hålla tempot lågt så vi skulle orka en längre sträcka och vi gav oss av.
Det var en riktigt skön runda, vi höll ett lugnt tempo så vi kunde småprata hela vägen. Ner till gärdet, rundade kaknästornet, över till djurgården, runt hela varvet och så över stora djurgårdsbron och så upp till gärdet igen och tillbaka valhallavägen. Vi höll oss pratandes och jag upptäckte att det inte var jobbigt alls att springa, visst gick det inte så fort men vi höll oss joggande hela vägen, stannade inte en enda gång utan höll ett jämnt tempo. Det var en jätteskön runda, härlig natur, blandat underlag och bra temperatur, lite kallt på slutet när det började blåsa.Men det kändes liksom inte jobbigt, när jag springer själv så pressar jag mig hela tiden och vill springa fort, och då orkar jag inte så långt. Men nu bara rann det på, vi pratade om allt möjligt och Vips så var vi tillbaka.
Jag hade ingen aning om hur långt vi hade sprungit eftersom det var Linda som hållit reda på det med sin Garmin,och jag inte velat veta under turens gång eftersom jag har sån respekt för distanser så tror jag att jag skulle bli trött bara av att höra.
Så jag blev glatt överraskad när hon visade mig sin klocka. vi hade sprungit 15 km. Hela 15 km, så långt har jag ju aldrig sprungit, knappt våga drömma om att springa. 1.45.46 var tiden så snitt var 7.03 per km.
Och i det tempot hade jag nog kunnat mala på ett par km till kändes det som.
Vilken härlig känsla! Jag känner mig jättestolt. Jag har sprungit 15km!!!
Tack Linda för en härlig tur. Vi bara måste göra om det!
Nu känns inte halvmaran riktigt lika skrämmande längre, det är ju "bara" 6 km till.
6 kommentarer:
Åh vad kul Jossan!!!
Visst fixar du en halvmara, på tävling orkar man dessutom mer.
Jätteroligt Jossan att du sprang så långt utan att känna dig slut.
Härlig inställning du har, den i kombination med din envishet & starka ben kommer utan problem ta dig runt en halvmara.
löparfantasten:
Tack! jag tror också att man orkar de sista km bara på ren vilja när det väl är lopp! Men det känns ju psykiskt bra att veta att man orkar distansen.
Catti:
Tack det känns jättebra, nu är jag ännu mer taggat att springa ännu längre :)
och envis är jag, helt klart!
Ett riktigt härligt pass :-)
Linda, visst var det, när gör vi om det ? :)
Grattis! Det är så skönt när man känner så efter långpass, då vet man varför man springer egentligen :)
Skicka en kommentar